Han vaknar innan väckarklockan ringer. Inte för att han vill, utan för att tankarna redan är där. Oro som viskar om allt som kan gå fel. Ångest som trycker över bröstet, som om dagen redan är för tung att bära.
Han ligger kvar en stund. Rädd för att kliva upp, men ännu mer rädd för att stanna kvar i tankarna.
Till slut går han upp. Köket är tyst. Kaffebryggaren blir hans första ritual, nästan som ett löfte: det här klarar du också. Doften av kaffe fyller rummet och bryter igenom dimman lite grann.
Dagen rör sig framåt. Små samtal, arbete, skratt som kommer oväntat. Glädjen är inte alltid stor, men den finns där—i ett leende, i solen som träffar ansiktet, i en tanke som plötsligt känns lättare.
Men oron försvinner aldrig helt. Den ligger där under ytan, redo att komma tillbaka när det blir tyst igen.
På kvällen sitter han med en kopp kaffe till. Inte för att han behöver den, utan för att det blivit en vana. Ett sätt att samla ihop dagen. Han tänker att livet kanske inte handlar om att bli fri från allt det svåra—utan om att leva med det, och ändå hitta de där små stunderna som gör det värt det.
Och imorgon börjar allt om igen.